Släktskap hit och dit

Nu kommer jag in på vår släkt igen och ska berätta en annan historia från när jag var 13. Farmor och farfar kom alltid till oss varje sommar och den här gången fick jag åka till Åbo med farmor o farfar, bara jag utan hela familjen, efter att dom varit hos oss den sommaren! Det var konstigt att åka utan alla syskon o mamma o pappa, men jag tyckte förstås att det var jättekul o spännande! Den gången hyrde dom en del av en villa som ägdes av en äldre tant. Det var på Urpontie 6. Undrar om jag inte redan har berättat om det? När jag var där gick vi för att hälsa på pappas bror Reka (Reino Rickhard), som vid den tiden bodde på Ketaratie på ett mörkt sunkigt ställe alldeles vid järnvägen. Jag minns att jag blev lite förskräckt över att han bodde på ett så sjaskigt ställe och tyckte synd om honom. – Där är nästan alla gamla hus rivna nu för tiden, det finns bara ett gammalt trähus kvar på den gatan. – Han var förresten inte hemma heller den gången, vilket jag blev rätt besviken över.

Men den veckan blev ju helt fantastisk för min del, farmor o jag gick till Konstmuséet där och tittade på alla fina tavlor där, oförglömligt att se alla konstverk av stora finska konstnärer som Akseli Kallen-Gallela och där fanns även tavlor av ryska konstnärer som Ilja Repin. Farmor gjorde sitt bästa för att jag inte skulle ha långtråkigt! Men säg den lycka som varar för evigt, det gick inte mer än kanske tre-fyra dagar så kom mamma o pappa med hela skocken och ville hämta hem mig igen… 

Farmor och jag hälsade nästan alltid på hos Reka senare också när jag var äldre och hälsade på hos henne, för hon visste att jag ville se hans tavlor och prata med honom. Han bodde förresten senare på Käsityöläiskatu han också, då var han gift med Paula (inte den Paula som var min kusin Keijos mamma, som också hette Paula), så han o farmor var grannar där. Den Paula som var mamma till Keijo uppfattade jag som väldigt snäll, men hon hade nog en lätt intellektuell funktionsnedsättning, efter vad jag förstått när jag blev äldre.

Jag kanske ska förklara lite om det här namnet Keijo, som det är flera som hetat och heter i vår släkt. Pappa hette ju Keijo Valdemar, men när hans bror Reka fick sitt första o enda barn (vad man vet) fick han också heta Keijo, efter hans favoritbrorsa. Det här var orsaken till att min kusin under hela sin uppväxt kallades för Pikku-Keijo, (Lill-Keijo på svenska) eftersom ju min pappa var Iso-Keijo. När jag sen fick mitt andra barn, fick han namnet Keijo också, och då kallades han som liten för Mini-Keijo! Det var en gång när vi fick åka in på sjukhus med Mini-Keijo, så talade han själv om för läkaren att han hette Mini-Keijo. Mysiga minnen! 😀

Pikku-Keijo hade dött sommaren 2018 hörde jag av Tessa; han måste ha varit kring 71 eller så. Jag vet inget om orsaken eller så, för jag hade ingen kontakt med honom efter att han bodde i Enköping när Mikko var liten kring 1973-74 eller så, tråkigt nog. Han bodde hos oss i Skälby ett tag i mitten på 1960-talet och jag tror inte vi haft någon i släkten som har sett så bra ut som han, som Elvis, minns jag att jag tyckte då. 

Farmor och farfar hade adopterat Pikku-Keijo när han var liten baby, för hans mamma klarade inte av att sköta honom.
Han fick senare en liten dotter som heter Virpi, tillsammans med Kaija, tror jag hon hette, som också var från Åbo. Här till vänster en bild på lilla Virpi, när hon precis hade lärt sig att gå. Fotot har jag i farmors gamla fotoalbum och det är farmor själv som skrivit där under med röd kulspetspenna. 

Sängkultur

Dagens Nyheter har haft flera artiklar på senare tid om sömnen och olika sömnstörningar. Då kom jag att tänka på vad jag hade för säng när jag var barn. När jag var liten sov jag aldrig i babysängen har jag fått höra, utan mellan mamma o pappa. Den första som sov i den var Timo. Den dagen mamma kom hem med honom från BB hade jag gått fram till spjälsängen där han låg och petat på honom med fingret och sagt ”Vauva pois!” Bebis bort betyder det… Jag visste tydligen om att det trots allt var min säng. Då var jag 1½ år. Kontrollfreak redan från början?! Fast jag får säga att ogin och missunnsam har jag aldrig varit, så jag tror inte att jag var avundsjuk för att han fanns till. Jag tror inte att det har funnits någon syskonsvartsjuka eller rivalitet i familjen mellan mina andra syskon heller när vi var barn, vad jag vet.

Senare när jag var lite större, kanske 5 år, kommer jag ihåg att vi hade resårsängar, typ såna med nät i metall i botten som gav efter lite. Den andra sängen kunde man skjuta in under den övre när den inte behövdes. ”Heteka” kallades dom – det var tydligen ett varumärke såg jag nu när jag googlade. Vi sov i samma sovrum hela familjen, mamma, pappa och vi tre barn. Det var mysigt! Ninni som var liten låg i spjälsängen förstås. Från den tiden kommer det berömda ”silmät kiinni ja seinään päin!” som säkert många känner igen. 😀 För sängarna stod utmed väggen.

Vi barn sov gott på den tiden, så var det bara. Somnade gjorde man ganska omgående, van som man var vid att föräldrarna fanns i närheten. Och det hjälpte förstås att man varit ute o lekt varje dag och fått frisk luft. – Dom rörde sig tystare förstås och satt i köket ibland och lyssnade på radio på kvällarna. Det var populärt med radioteater. Och dansmusik förstås, Olavi Virta var på höjden av sin karriär!

Nu förflyttar jag mig till 1960 då vi hade flyttat till Sverige. Här skaffade mamma o pappa nya möbler, allt det vi hade haft i Finland sålde dom eller skänkte bort till behövande. Nu blev det istället barnsängar, inte fullstora sängar, men med resår under madrassen som på hetekan, liknande dom på t ex extrabäddarna från IKEA. Den jag hade var nog inte så bra, för den blev som en hängmatta… Till slut fick jag en ny med ribbotten, mycket bättre! Jag minns att jag gnällde att jag fick så ont i ryggen av att sova i den där hängmattemodellen. Inte konstigt alls. Tror förresten inte att mamma o pappa hade några riktigt bra sängar själva heller någonsin. Men jag har någon svag minnesbild av att dom hade bättre sängar i Skälby, resårbottnar som är vanligast nu, och att Jukka o Janne gillade att hoppa där, små busfrön som dom var på den tiden! Det var för att jag skulle lägga dom ibland och försökte få tag på dom – vad dom skrattade o hade roligt då!

Baka goda bullar är livet

Idag bakar jag bullar. Det blir vanliga släta, runda bullar efter ett recept jag såg i ICA-kuriren för många år sedan när barnen var små. Receptet heter Lekaftonsbullar och kommer ursprungligen från en lanthushållsskola i Skåne. 

Min mamma tyckte om att baka och hon gjorde så goda bullar; jag gillade hennes längder bäst. Dom var rejäla och höga, inte alls lika dom platta längderna man ser i affärer och bagerier. I och för sig så gör dom såna längder i Finland fortfarande, det har jag sett i affärerna där. Hon gjorde flätan med fyra stycken bullremsor, jag kommer fortfarande ihåg hur hon flätade dom. Mamma gjorde degen för hand, så den blev aldrig överarbetad, som deg lätt kan bli med maskin.

Nåt annat som jag gillade var blåbärspajerna som hon gjorde på vanlig bulldeg i en långpanna. Hon kavlade ut degen och bredde ut den i en smord långpanna. Sedan hällde hon över blåbären, blandade strösocker med potatismjöl och strödde ut det över blåbären, penslade kanterna med uppvispat ägg och skjuts in i ugnen! Jättegott! Hon gillade kanterna bäst själv, jag gillade mittenbitarna. Jag har inte testat att baka det själv nån gång, konstigt nog.

Här kommer nu receptet på Lekaftonsbullarna:

60 st. bullar

• 50 g flott (kokosfett går bra)
• 100 g smör
• 1 l mjölk
• 50 g jäst
• 2 tsk salt
• 3 dl strösocker
• 3 tsk stött kardemumma
• 2 dl russin
• drygt 3 l vetemjöl

Alla vet väl hur man gör en vetedeg, så det behöver jag inte skriva här. Låt degen jäsa till dubbel storlek, det tar ca 30-40 minuter.
Dela degen i tre delar och rulla ut dom i längder. Skär varje längd till 20 bitar. Trilla ut varje bit till en rund, slät bulle och låt jäsa i 30-40 minuter. Pensla med uppvispat ägg och strö på pärlsocker (kan utelämnas).

Grädda i 275 graders ugnsvärme 5-10 minuter.

P.S. Om man ska ha så hög värme måste bullarna vara helt uppjästa, annars blir dom ogräddade inuti. Jag brukar sällan ha mer än 225°  eller 250°  – undrar om det inte var Tryckfels-Nisse som varit framme i tidningsurklippet?!

Ett hus med minnen

Varför jag visar det här huset beror på att det måste ha varit den här adressen som farmor o farfar bodde på då när vi flyttade till Sverige. Jag har bra minne för adresser egendomligt nog och jag tror det beror på att jag gillar det. Jag minns alldeles bestämt att det var Airikinkatu 15 i Åbo och det är det här huset – renoverat såklart. (Letade rätt på den med Google Maps.) Dom hade en liten lägenhet med två fönster ut mot gatan, fönster nr 4 o 5, alltså ungefär i mitten av huset. Köksfönstret och ingången var mot innergården. Numera tillhör det här huset säkert en bostadsrättsförening.

Timo och jag fick bo hos farmor o farfar ett par veckor över nyår i det här huset. Mamma åkte till Enköping med Jukka o Ninni, där pappa hade fixat lägenhet. Sen kom mamma o hämtade oss två i efterhand nån gång i början på januari när allt var klart. Farmor var lite nervös över att grannarna skulle undra varför vi inte gick i skolan, så hon ville inte släppa ut oss på gården för att leka mitt på dagen. Tydligen hade skolorna redan börjat efter jullovet 1960/61. Det tyckte åtminstone jag var lite jobbigt, att inte få gå ut annat än när det redan var mörkt ute; dom hade så liten lägenhet och vi hade inga av våra egna grejer heller. Dessutom måste vi vara så tysta hela tiden. Klart att vi försökte busa då o då, tror jag! Vi satt mest och ritade eller tittade på tv tror jag. Farfar hade ju skaffat en tv då redan, det var svart/vitt på den tiden. Kul med den där ugglan minns jag att jag tyckte! Mainos-TV

Vi fick stanna uppe ”jättesent” på nyårsafton och titta på en ”läskig” film med farfar. Det var Scrooge från 1951! Jag tyckte att det var otäckt när spöket kom ur nyckelhålet, eller hur det nu var, så det är ju ganska naturligt att jag blev rädd för att sova med lampan släckt. Jag var ju bara 9 år och Timo 8, dessutom var vi inte vana vid att titta på tv heller.

Försökte återskapa innergården där dom bodde med Sims 4. Alla lägenheterna hade egna ingångar som man ser på bilden. Husen låg som i fyrkant och det var en stor gård i mitten. Hur stor den var är ju svårt att uppskatta nu när man är vuxen, allting ser ju så mycket större ut när man själv är liten. Men jag minns också att den vintern var det mycket snö o väldigt kallt.

 

Suomeksi kerrankin

Nyt sain idean kirjoittaa kerrankin suomeksi. Suurin osa sukulaisistahan on suomenkielinen. Tässä ei ole tarkoitus kirjoittaa puhdasta kirjakieltä, vaan suuri osa tekstistä on kuten nyt arvaakin, puhekieltä. Koska en ole asunut Suomessa moniin vuosiin, enkä koskaan aikuisena, en oikeastaan osaa mitään uusimmista sanoista mitä nyt käytetään jokapäiväisessä elämässä. Ja slangia en käytä, ainakaan sitä mitä olen nähnyt facebookissa.

Google Chrome oli asetettu ruotsin kielelle, pelkästään, joten yllä olevat rivit oli alleviivattuina punaisella, hirvittävän ärsyttävää! Lisäsin kuitenkin suomen kielen ja nyt ei tarvitse ärsyyntyä – heh!

Olen huomannut että minulla on sama taipumus kuin mammalla (isän äidillä) aikoinaan; hän kun aloitti kertomaan jotain, niin ei kestänyt kauaakaan kun hän jo oli eksynyt pois siitä alkuperäisestä tarinasta jollekin sivutielle! Sitten yht’äkkiä hän muistikin mitä oli kertomassa alkujaan, palasi siihen kohtaan missä oltiin poikettu ja jatkoi sitten kertomistaan. Hänen juttunsa oli yleensä oikein mukavia ja hauskoja, mamma oli oikea ”storyteller”.

Kerran hän oli kertomassa auringonpimennyksestä joka sattui kun hän oli pieni. Muistaisin että hän sanoi olleensa kuusivuotias siihen aikaan. Häntä pelotti kun tuli pimeä ja linnutkin lakkasi laulamasta. Hän meni piiloon tätinsä ompelukoneen alle. Se oli peitetty jollain liinalla joka ylettyi lattiaan saakka. Koska mamma oli syntynyt vuonna 1900, muuten ohimennen sanoen samana vuodenpäivänä kuin Mikko, 5. elokuuta,  niin se auringonpimennys oli se osittainen joka sattui 1906. Täydellinen auringonpimennys Suomessa sattui 1914. Joka tapauksessa kun asiat kävi ympäri, niin juttu jatkuikin sitten siitä miten hän kasvoi siellä Mynämäellä isoäitinsa ja tätinsa kanssa. Hän ei asunut äitinsä Sandran luona, joka oli muuttanut Turkuun töitten takia ja ehkä jostain muustakin johtuen, josta kerron tässä jatkossa. Hänen tätinsä oli ompelija ja oli se joka omisti sen Singer-ompelukoneen. Se oli sellainen poljettava, ja muistan että mammalla oli sellainen kun itse olin pieni ja myöhemminkin. En sitten tiedä että oliko se se sama, mutta on saattanut olla. Eihän niitä ompelukoneita niin vaan osteta, vai mitä?

En varmaan ole kertonut siitä ajasta jolloin mamman isoäiti asui omassa torpassaan isomman kartanon lähistöllä? Hän kahden tyttärensä kanssa auttoivat joissain tehtävissä siellä, kuten nyt siihen aikaan oli tapana ja saivat palkkaa. Taloustehtäviä tietysti ja sen sellaista. Mamman isoisästä en tiedä oikestaan mitään, luulen vaan että hän oli kaatunut sodassa. Eräs sen kartanon pojisa ihastui Sandraan, ja siitä siiten kehittyi joku suhde jonka tuloksena mamma sitten syntyi, aviottomana lapsena. Kauhea skandaali siihen aikaan. Kartanon isäntä oli kovin tyly eikä halunnut mitään yhteyttä sellaiseen lapseen. Mamma oli muuten kaksonen, hänen kaksoisveljensä ei jäänyt eloon vaan kuoli, jos ei heti syntymän jälkeen niin kuitenkin jo vauvana. Mamma sai myöhemmin toisen veljen, jonka nimi oli Aarne, mutta heillä ei kuulemma ollut kovin paljon yhteyttä keskenään. Mammalla oli valokuva Aarnesta, totinen kuva, voiskohan hän olla jotain ehkä 15. vuoden vanha siinä. Laitan sen kuvan myöhemmin. Muistaisin että mamma oli kutsuttu hautajaisiin kun Aarne kuoli joskus 1970-luvun alkupuolella, en ole ollenkaan varma ajasta. En jaksa muistaa menikö hän.

Kun mamman äiti tuli vanhaksi, mamma otti hänet heille asumaan. Häntä vaivasi kovin huimaus, joten hän sai tukea pienestä tuolista johon hän nojasi. Se oli sellainen lasten kokoinen ja punainen, ja muistan että halusin leikkiä sillä, mutta isomamma (kuten häntä kutsuttiin siihen aikaan) ei halunnut irrottaa siitä. Olikohan hänellä Alzheimerin tauti? Luulen niin. Olin silloin noin kahden ja puolen vuoden ikäinen. Muistan hänet sellaisena pitkänä, musta hame nilkkoihin saakka ja valkoinen esiliina vyötäröltä. En muista kasvoja ollenkaan, mutta onhan hänellä sentään ollut pää, tietenkin, vaikken muista sitäkään! 🙂 Äiti ihmetteli kerran miten voin muistaa hänet, koska isomamma kuoli ennenkuin täytin kolme vuotta.

Mamman isoäiti oli killti ihminen ja kaipasi nuorinta tytärtään, ilmeiseti. Hän oli voivotellut että ”voi kun Sandra olis ny kotona vaan”! Ehkä hänen vanhempi tyttärensä oli hieman kova äitiään kohtaan tai ainakin terävä sanomaan asioista? Mistä sen tietää enää nykyään…

 

 

 

 

 

Vägglöss

Det har blivit vanligare med vägglöss igen. Titt o tätt får man läsa i tidningen om folk som inte blir av med dom heller, trots saneringar av Anticimex. Här kommer jag in på det som jag tänkte berätta om idag. Det var nämligen så att när jag föddes, bodde vi på ett ställe i sydöstra Finland som heter Rantasalmi och där fanns det vägglöss.

Mamma o pappa var helt unga då, mamma 21 och pappa hade hunnit fylla 22. Dom var ju födda 1929 båda två. Vilka barnungar kan jag tänka nu, men det var inte så på den tiden. Dom var vana att ta ansvar och hade varit med om en hel del; andra världskriget med allt som det förde med sig.  Pappa jobbade redan som trettonåring på en bondgård och skötte en bondes hästar alldeles själv! Jag tror att han stannade där tills kriget tog slut, för det var tack vare den där bonden som hela familjen Laine hade mat. Bonden var en vänlig själ som skickade med potatis och annan mat med pappa när han åkte hem över helgen varje vecka. Förresten så tror jag att han fick sin lön ”in natura”, som det heter. Farmor o farfar bodde mitt i stan i Åbo, på ”tian” som dom kallade det. Adressen var Uudenmaankatu 10. I alla fall så var dom två vuxna och sex barn på den tiden i pappas familj. (Det kommer att ta tid innan jag kommer till vägglössen, ser jag!)

Pappa o med brorsan Kaino

Hittade ett gammalt foto på pappa där han står vid planket ovanför där dom bodde då. Det är hans yngsta bror Kaino till vänster. Farmor har skrivit ”Pojat golffareissa” under bilden som sitter i hennes gamla fotoalbum. Det var mode med s k golfbyxor, som slutade på halva vaden och  man hade långa strumpor till dom, som man drog över byxbenen nedtill. Fasligt elegant!

Det här måste vara innan pappa o mamma hade träffats. Han var nog inte ens tjugo år här, tror jag.

Åter till det där med bonden som pappa jobbade för. Han brukade som sagt skicka både potatis och strömming och fläsk, så farmor har berättat att deras familj var dom enda som hade riktig mat att äta. En del hade inte mycket annat än förfrusna rovor, ett slags kålrötter tror  jag att det är.

 

Ja, alltså var varken pappa eller mamma några duvungar när jag föddes. Varför dom flyttade till Rantasalmi är en helt annan historia, men det var iaf där dom bodde under en vinter fram tills jag var född. Där hyrde dom en gårdsstuga med bastu som dom skulle ha över sommaren, hade dom tänkt sig. Mamma har berättat att det var så mycket vägglöss där, att direkt när dom släckte ljuset på kvällen första natten hördes det ett riktigt krafsande när alla vägglössen kom fram ur sina gömmor! På morgonen var lilla jag alldeles prickig på hela kroppen! Usch!

På den tiden tog man död på vägglössen med det fantastiska undermedlet DDT! Men dom stod inte ut med att bo där, så när sommaren började gå mot sitt slut, flyttade dom tillbaka till Åbo.

 

Älskade djur

Det har gått ett bra tag sen jag skrev något här. Och nu har jag bytt tema också, för jag tröttnade på det där med burfåglarna.

Det går ju inte att hålla sånt här i kronologisk ordning, utan minnena hoppar fram lite hur som helst. Därför passade det bra med temat med ballonger. En del minnen försvinner ju med åren, det kommer man inte ifrån.

Idag kom jag att tänka på vilka djur vi hade när vi var barn. Redan när vi bodde i Finland hade vi en hund. Det var en finsk spets, en tik, som hette Tepu. Vi hade henne ända sen hon var liten valp! Hon såg ut ungefär som den här hunden på bilden nedan. Jag har för mig att hon var lite nervös och ängslig, men i vilket fall som helst blev det så efter några år att mamma o pappa bestämde sig för att avliva henne. På den tiden gick man inte till en veterinär för att ge hunden en spruta, utan Rakels, pappas äldsta systers man Walter sköt hunden med gevär… Det var grymt tycker jag och det tyckte jag då också, för jag fick reda på vad som hade hänt, även om dom försökte dölja det för Timo och mig. Då var jag ungefär 6 år. Jag förstår inte hur dom tänkte då, så blödig som mamma blev på senare år med deras djur.

Det tog ändå inte lång tid innan dom skaffade en ny hund, en liten karelsk björnhundsvalp, som var helt svart med en vit fläck vid bringan. Den var så söt och rultig! Vi kallade honom för Tomi. Ninni som var liten då och precis lärde sig att krypa, var ju på samma nivå så att säga, som den lilla valpen. Båda var på golvet. 😀 Hon brukade ge den kakor som hon hade gömt i pottskåpet. Hmm… Pottskåpet var annars ett litet skåp längst ner i köksbänken där man kunde ha olika saker, men där mamma hade pottorna. Eftersom vi bara hade utedass, så hade man en vuxenpotta och några barnpottor till hands, för att slippa gå ut om man blev kissnödig mitt i natten. Så var det med det. Det här var när vi bodde i den vita villan på Harjutie i Korso, en förort till Helsingfors. Korso var det största villaområdet i Helsingfors på 1950-talet.

Åter till Tomi. Den valpen blev inte ens vuxen, för när vi senare åkte iväg till Åbo till farmor o farfar, så blev hunden illamående i bilen och spydde ner mamma. Pappa gick iväg till skogen med den och kom tillbaka utan den. Han sa senare att han hade dränkt den. Fy så hemskt va?

Vi hade förresten en katt också, när vi bodde där. Den kommer jag inte ihåg särskilt väl, för jag har för mig att det var en katt som gick ute mest. Många hade katt just för att den fångade möss, och då slapp man få in dom i huset. När vi skulle resa till Åbo på den för lille Tomi ödesdigra resan, hade mamma bett en granne att se efter Misu och ge den mat. När vi senare kom hem igen, undrade mamma varför inte våran katt kom hem nån gång. Hon gick omkring ute och ropade på den i flera dagar och letade, vi barn också. Grannen sa att den inte hade synts till på hela tiden. Alla trodde att den kanske hade blivit överkörd av en bil eller något sånt. Långt efter berättade farmor att hon hade dränkt den i bastun och grävt ner den för att den skulle slippa lida när vi reste bort en vecka… Hon hade varit o hälsade på hos oss innan och åkte hem till Åbo med oss i bilen sedan. Man måste säga att dom verkar väldigt kallsinniga när det gällde djur, nu när man tänker på det i efterhand. Jaja, man får nog se det som att det var helt andra tider då.

Efter det blev det inga fler hundar åtminstone, förrän Buster kom till oss i Skälby, och då var det helt annat.

********

All vår början bliver svår

Det har varit en stor fördel att jag började skolan i Finland. Då bodde vi i en förort till Helsingfors och mamma o pappa hyrde en villa med adressen Harjutie 5. Skolan låg på gångavstånd – jag brukade göra sällskap med en tjej som bodde granne med oss. Då tog vi en genväg genom en skogsdunge med lönnar utmed bägge sidor om den breda stigen – jag säger att det var en stig, för den var inte asfalterad. Det var inte gatan där vi bodde heller, det var grusvägar i såna villaområden på 50-talet. Rätt mysigt tycker jag.

Varför jag säger att det var en fördel med att ha börjat skolan där, är för att då lärde jag mig skriva på finska. Och läsa förstås. Timo som var 5 år när jag började i ettan, lärde sig förresten att läsa i samma veva som jag, troligen för att jag hade läxor med hem och visade honom. Jag kommer inte ihåg det, men jag antar att det måste ha gått till på det viset. Han var en smart grabb, men på den tiden var man tvungen att lära sig avstavning på samma gång och han hade svårt för ett ord; ”mörökölli”! Det var ett ord som stod i ABC-boken jag hade, en fin röd en med en vacker tupp på pärmen.  Året därpå började han i skolan, och då var han fortfarande 6 år, för han fyllde 7 år i mitten av december.

Det var när vi bodde i det huset som jag hittade på en lek som jag helst vill glömma. Vi skulle tävla i vem som hoppade längst. Problemet var bara att man skulle stå på en stol och hoppa fram till spisen och ta tag i ett stag som satt längst fram på spisen. Det var en vedspis med spiralknoppar i metall. Allt gick bra tills Timo gjorde ett bra hopp, men hamnade med pannan rätt in i en av knopparna… Han tuppade av förstås och jag minns än idag skräcken, när jag såg att han hade som ett blodigt hål i pannan. Det blev ilfart till sjukhuset, men som tur var klarade han sig med en hjärnskakning och fick komma hem igen med bandage i pannan. Det blev ett ärr, som han hade kvar resten av sitt liv.

Det här har ni väl hört talas om, ni som är mina syskon?

Hur min mamma växte upp

Just nu har jag semester och skulle ha gott om tid att skriva men lusten vill inte riktigt infinna sig. Det är varmt nu efter  några dagars svalare väder och jag satt ute på balkongen en bra stund på eftermiddagen och läste klart Felicia försvann, som är skriven av Felicia Feldt. Ganska tung och gripande läsning måste jag säga. Hon skrev boken efter en period av depression och jag undrar inte alls över att hon drabbades med den uppväxt hon haft. Till slut måste man ta tag i det på något sätt och bearbeta det som vuxen, tror jag. Jag kan bara vara tacksam att jag haft föräldrar som varit goda förebilder och gjort sitt bästa med oss när vi växte upp. Det är aldrig lätt att ha barn och alla har sina brister. Som förälder själv har jag ibland skuldkänslor och kan tycka i efterhand att jag kunde varit på ett annat sätt vissa gånger. Man får bara dras med det…

När det gäller mammas och pappas egna uppväxttider finns det en hel del att berätta om. Mamma hade en ljus och glad barndom ända tills hennes mamma dog av hjärtfel. Efter det blev det många problem pga av den stränga uppfostran som hennes pappa ansåg nödvändig; det var dåtidens syn på barnuppfostran som gällde. Han var grym mot henne och mamma var inte uppstudsig eller elak, hon hade bara en lika stark vilja som sin far. Han försökte kuva henne med stryk, och till saken hör att den som tog hand om henne och hennes lillebror och hela hushållet de första åren efter min mormors död var deras farmor, som redan hunnit bli rätt gammal. Farmodern skvallrade alltid om mamma hade varit olydig. Stackars lilla mamma, tretton år och ingen som förstod henne! Man kan ju bara tänka sig in i den situationen själv.

Längre tillbaka i tiden var det många kvinnor som aldrig satt med vid matbordet, utan de höll till på en stol borta vid spisen. Det var ju vedspisar i alla hem med en spiselkrans över, och där i hörnet har mamma berättat satt alltid hennes farmor och åt sin mat. Hon var gammaldags, tyckte mamma. I en del hem fick inte barnen sitta på stolar vid matbordet, utan de fick stå och äta. Så var det inte hos dem, men maten skulle tysta mun.

Mamma 8 år

Jag har minnen om mammas farmor. Vi hälsade på hos henne en gång alldels innan vi flyttade till Sverige. Det var mamma och Timo och jag, jag kommer inte  ihåg om Ninni var med. Men kanske hon var med pappa, som inte följde med dit. I alla fall så bodde hon i en liten enrummare i centrala Åbo, ett ganska smalt, avlångt rum med bara ett enda stort fönster i mitten och högt i tak. Man kom in nästan mitt för det där fönstret. Det var hennes egen bostadsrätt, fick jag veta senare, sånt fattade man ju inte då. I ena änden av rummet till höger var det spis och där hade hon klaffbord med stolar och något slags skänk. I den andra änden hade hon en fin säng med gavel i mörkt trä, som hade utskurna blomsnirklar. Jag kommer ihåg att jag undrade över den där sängen och föreställde mig hur hon skulle ligga i den, för den såg så kort ut att hon nästan måste halvsitta i den. En massa kuddar hade hon i vilket fall och det var högt bäddat med ett vitt virkat överkast, som jag tyckte var så vackert och med spetsar som stack fram inunder den. Hon var omkring nittio år då och var helt klädd i svarta kläder, kjolen nådde ner till anklarna och hon hade helt vitt hår, uppsatt i en knut. Vad jag måste ha stirrat! Hon var snäll, bjöd oss på saft och kakor som hon hade bakat själv. Det var bara det att jag hittade ett långt hårstrå  i en kaka och det tyckte väl inte jag att det var så trevligt, men mamma hyschade på mig att jag inte skulle säga något högt. Roligt ändå att tänka på att jag har träffat henne! Hon gick bort något år efter det. Hon hade förresten varit babtist.

ωωωωωωω

Leena. Timo och Ninni

Så såg vi ut då, våren 1962. Jag måste ha varit 10, Timo 9 och Ninni 5 år. Jukka o Janne var små bebisar vid den här tiden, skulle tro att dom sov middag vid den här tidpunkten. – Det var mamma som klippte håret på oss alla, luggen är sned på varenda en, hehe! Jag minns när mamma knäppte det här fotot, det var tidig vår och björkarna som syns där bakom hade inga blad än. Där ser man också den gamla smejan, som fortfarande doftade eld o rök på den tiden när vi bodde i Skälby. Den är riven numera. Vi var uppe på vinden i smedjan och där hittade vi kartonger med gamla brev och vykort – vilken skattgömma! Det mesta måste ha varit från den tiden när gården var ett ålderdomshem. Alla var skrivna med gammaldags skrivstil och med bläck, så ibland kunde man se bläckplumpar. Vi tog med några för att visa mamma. Men sen hände det en gång att TImo trampade igenom vindsgolvet och jag kunde se hans sko sticka ner genom hålet i taket, för jag var nere i smedjan just då. Han klarade att få upp foten och kom ner via vindsgluggen i gaveln, men sen var det stopp att klättra upp där igen! Jag tror vi blev lite skraja när vi tänkte på hur det kunde ha gått.

Mellan två av björkarna till höger satte pappa upp en gunga åt oss. Han använde en stege för att spika upp en stabil planka högt uppe och monterade dit gungan. Den hade sittbräda i trä som han hade hyvlat, så vi inte skulle få trästickor i rumpan. Det gick att få så hög fart i den för repen var så långa. Där hade vi kul vill jag lova! Vi hade även en metallstång mellan två andra björkar, där vi höll på och klättrade och hängde i knävecken. Pappa gillade att göra sånt åt oss, för han var så smidig själv; han kunde gå på händer långa sträckor och göra volter och annat. Vi hade tävlingar av olika slag i gymnastik och en grej som Ninni alltid vann, gick ut på att alla skulle ligga ner på rygg och hålla upp benen några centimeter ovanför golvet så länge man orkade. Pappa stod bredvid och kontrollerade med stoppur i handen! Jag minns inte längre hur lång tid vi klarade det, men Ninni var alltid starkast där. Sen skulle man stå på huvudet eller kura ihop sig till en boll genom att sitta på golvet och hålla sig i fötterna med bägge händer (man höll ihop fötterna) och sedan slänga sig åt sidan och bakåt och upp igen. I princip rullade man som en liten kägla! Vilken förälder gör sånt med sina barn idag, det undrar jag?! Men det rekommenderas, för vi hade så roligt.